Dödens strand - Månegarm

Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller,

mot sorgedränkt jord, den svartaste mull.

Den tunga svärta som blindar min syn,

darrandes på knä, världen faller skata ned.

Mina händer fylls, med livets vatten,

detta varma flöde, jag går stilla hän.

Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven.

från de bojor, som fjättrat mig.

Vader fram i mörkret i minnenas flod,

ett ändlöst ropande efter dödens strand.

Svagt skymtar hon, vars son jag är.

djupet och mörkret, farsontes bittra moder.

Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt.

hennes kalla barm, välkomnar mig åter…

Боль поглощает душу, падает слеза тишины,

на траурной земле, самой черной почве.

Тяжелая чернота, которая ослепляет мои глаза,

дрожа на коленях, мир катится вниз.

Мои руки наполнены водой жизни,

этот горячий поток, я иду до сих пор.

Освобождая мою слабую хватку, освобожденную от ткани.

от оков, которые сковывали меня.

Пробираясь во тьме по реке воспоминаний,

бесконечный крик о берегу смерти.

Она слабо намекает, чей я сын.

бездна и тьма, горькая мать отца.

Падение на колени перед ее болезненным великолепием.

ее холодная грудь, приветствуй меня снова ...