Det sorgliga sändebudet - Mikael Wiehe

Det var en gång ett sändebud

Med sorgliga besked

Och en blick som aldrig lyfte sej från jorden

När man fråga' var han kom ifrån

Så peka' han och teg

För hans läppar kunde inte forma orden

Han bodde i ett källarhåll

Det var där, han helst höll till

Det var alltid dit, han sökte sej tillbaka

Men en dag steg han fram med en lapp

Där det stod med spretig stil:

Jag svär att jag kan känna marken skaka

Och löven föll från träden

Och haven gled isär

Och han mötte bara vrede och förtvivlan

Och nån fick säg' dom enkla ord

Som lyste upp hans själ:

Har du inget gott att säg' så kan du tiga

Когда-то был посланником

С печальными новостями

И взгляд, который никогда не поднимался с земли

На вопрос "откуда он взялся

Так он указал и молчал

Ибо его губы не могли составить слова

Он жил в подвале

Именно там он предпочел остаться

Он всегда был там, он искал свой путь назад

Но однажды он выступил вперед с запиской

Где было сказано рассеянно:

Клянусь, я чувствую, как трясется земля

И листья упали с деревьев

И моря разошлись

И встретил только гнев и отчаяние

И кто-то должен был сказать простые слова

Что просветило его душу:

Если тебе нечего сказать хорошего, ты можешь промолчать